... livet stormar.

- som vanligt då eller? Kvinnan jag vill radera ur mitt liv vill inte bli raderad. Det är så svårt att gå emot normer, vad samhället säger och tycker är rätt. För det jag vill göra är så fel, det kniper i magen, vilket är egentligen rätt?
Att radera någon som man inte bör, inte får, radera ur sitt liv.. Eller att faktiskt må dåligt, lida, över personens beteende. Alla svekfulla situationer, alla gånger du försökt få mig må dåligt.. Men vilja? Ah, det känns faktiskt så.
Detta borde ingen människa få gå igenom. Alla borde få bli älskad av den kvinnan.
Satt och kollade på skavlan för någon dag sedan, dem pratade om känslor och om hur ångesten över att någon nära skulle lämna dem påverkade deras liv.
I varje ord dem säger känner jag igen mig. Det är läskigt att rädslan över att bli lämnad kan ta sån stor del av ens liv. Att man låter den ta över ibland.. 
Jag borde inte vara rädd över att bli lämnad, jag har ju blivit det förut. Av den ända människan i världen som lovar att alltid finnas kvar, den som alla människor ska kunna lita på. Hon lämnade mig och jag överlevde. 
Jag är en stark tjej, eller kvinna snart. 
Man kan verkligen överleva allt, om man har rätt människor om kring sig. Om man får det rätta stödet. 
 
Nej, nu ska jag inte sitta och filosofera mer. Ska ut och springa en runda! :)
 
Nu har han åkt, hjärtat. Han ska vara ute i fält tills torsdag typ, undra hur det ska gå? Saknar redan hans röst.. Att inte få prata med sin halva på så många dagar, ont ont ont!

Nu sitter jag i min onepiece och bara myser! Jag och hjärtat har snart årsdag så jag bjussar på en fin bild! (Kanske inte såå fin, pussbilder är inte vår grej!)